Atopiskt eksem – jobbigt att prata om

Updated: Mar 21

Alla som har eller har haft atopiskt eksem vet att det är ingenting man har lust att prata för mycket om. Det tror jag gäller både barn och vuxna. Jag minns när jag var liten, mamma tyckte att det var så hemskt att jag kliade sönder mig men det gjorde ju inte saken bättre.

-Snälla låt bli att klia, bad mamma förtvivlat. Men det var ju lättare sagt än gjort.


Text: Ulla-Carin Nyquist

Min farmor Hildur brukade badda mina eksem med potatismjöl och det lindrade faktiskt lite grann. Framförallt var det skönt att hon inte ojade sig över min trasiga hud, hon sa ingenting alls när jag stod i underkläder i hennes lilla kök och hon tålmodigt baddade på min hud med potatismjölet där det sved som värst, i knä-och armveck.


Som atopiker är det svårt att låta bli att klia. Du förstör din egen hud och med det följer både sorg och skam som en del av lidandet. Det där kan kräva lite psykologisk förståelse från omgivningen.


En gång när min son var liten och gick på 6-årsverksamhet hade barnen fått göra fina ansiktsmasker som dom stolt visade upp när jag skulle hämta honom. Men en av pojkarna hade ingen ansiktsmask.


- Arvid ville inte göra någon mask, jag vet inte varför, sa en av tjejerna i personalen.

Arvid stod tyst och tittade ner i golvet. Jag såg att han hade småsåriga eksem på halsen och kanske det var därför han inte ville hålla på med något som kunde kladda och irritera om det råkade hamna i såren.


Jag trodde väl att personalen skulle se Arvids eksem direkt. Men det är nog så att på förskolor, skolor och fritids behöver personalen få mer koll på och kunskap om atopiskt eksem och de fysiska och inte minst psykiska problem som ett atopiskt barn kan ha.

Och hur du som personal kan hantera detta på bästa sätt.