Oro att mina barn ska ärva mina eksem

Min sambo ropar inför nattning av vår minsta: ”Kan du komma och kika på den här fläcken? Tycker du att jag ska smörja med kortison eller räcker det att bara köra mjukgörare?”

Jag kommer in och ser fläcken. Rodnat, men inte inflammerat. Vad åt hon igår? Vad hade hon för kläder idag? Äh, det är nog bara från blöjan. Jag smörjer med mjukgörare. Kan man skämma bort huden med för mycket mjukgörare? Min oro för att något av mina barn ska ärva mina atopiska eksem gör sig påmind lite då och då. Om det skulle bli så – då ska jag bannemej göra allt för att lindra så mycket som möjligt för att de ska slippa lida som jag själv gjorde som barn…

Jag kan fortfarande känna doften av det där rummet på sjukhuset täckt i vitt kakel. Mitt i rummet stod ett badkar i zink. En färgglad plastbåt låg och guppade i ett lila bad. Efter badet fick jag stå på britsen och bli insmord av sjuksköterskan i hårda plasthandskar som jag upplevde vassa mot huden. Här spenderade jag många, många vårdbesök i min barndom.


Ändå är det inte dessa bad jag minns starkast från min barndom – utan alla stunder då jag blev insmord av mamma och det sved så att jag trodde jag skulle bli tokig. Det kliade så jag trodde jag skulle bli tokig. Det var många gånger min mamma fick trösta mig när jag inte kunde följa med de andra kompisarna till badhuset, när jag inte kunde äta samma efterrätt som de andra på kalaset eller när jag kliade sönder min hud med hårda frottéhanddukar trots att jag visste att det skulle göra allt sämre imorgon.


Att vara förälder är inte lätt. Än mindre när man har ett barn med eksem där man ska agera vårdkoordinator, stöttepelare, men också se till att de där insmörjningarna blir av trots att det kanske svider och blir kladdigt. Hålla om, badda, öppna fönster mitt i natten i hopp om att klådan ska lindras tillfälligt och barnet ska komma till ro på nytt. Ny dag. Flera i familjen är trötta. Vardagen rullar på…


En dag ska barnet bli till en självständig ung vuxen. Då måste insmörjningarna bli av utan en närvarande förälder. Då måste personen själv ha byggt en kompass för hur att undvika sina triggers. Då måste personen själv ta kontakt med vården när eksemen blir försämrade eller när krämerna är slut. Hur kan sjukvården rusta dessa barn och deras vårdnadshavare i god tid? Passar olika information i olika åldrar? Och vilket stöd behövs till föräldrar för att de i sin tur ska kunna bli de bästa stödjarna till sina barn? Välkomna till vårt marsnummer med fokus på barn med atopiskt eksem och familjeperspektivet.


Text: Sophie Vrang, ordförande Atopikerna